Bilder och identitet

Ser ett matlagningsprogram på TV och folket här vill att jag gör mat i kväll. Det blir omelett och en bönsallad. Men jag vill också berätta om mina framsteg i IKT-kursen och just nu är det fokus på bilder på nätet. I vanliga fall lägger jag bilderna på Facebook, men det är nyttigt att testa samma sak på Flickr. Här en snöbild från Sturkö.

Men inte blir man glad när man för att komma åt Flickr måste skapa ytterligare en ny identitet på nätet. Jag har de senare åren försökt reducera mina mailkonton, för vem orkar kolla i alla dessa konton. För man vill ju bara ha högst två konton: privatkontot och jobbkontot, eller? För att komma åt Google-funktioner och denna blogg var jag tvungen att skaffa en google-identitet, och nu för Flickr en Yahoo-identitet. Min vanliga hotmail är min huvudsakliga privatmail. Sen är det jobbmailen förstås. Så har jag min gamla Spraymail kvar. Och så får man ju en del mail till Facebook.

Ska man nu vara säker på alla dessa (och förstås en massa andra inlogg på nätet) bör man undvika att använda samma lösenord. Olika identiteter med olika lösenord. Säkra lösenord ska förstås inte vara lätta att komma ihåg. Krångliga långa kombinationer sprider ingen glädje runt sig. Alla kommer förstås att ropa yippie när visionen från bibelns uppenbarelsebok blir verklighet: chipmärka människorna på höger hand eller i pannan. Du får en stabil identitet som fungerar vid alla inloggningar och inte kan förfalskas. Du slipper hålla reda på en massa olika lösenord. Men vågar man ge sig in på denna märkning när Johannes så tydligt varnar för dess konsekvenser?

Flickr var ingen överraskning. Lätt att tanka ut bilder, tagga och sortera i grupper för att visa upp. Kommer detta att vara framtidens fotoalbum? Som man visar upp för barnen och berättar vad farfar gjorde och om snökaoset vintern 2010. Och där en del kommer att göra snygga upplägg, men andra inte orka eller ens veta hur man gör.

Du hittar mitt lilla försök i följande länk.

Flickr är lätt att använda och går enkelt att använda i skolsammanhang. I många sammanhang vill eleverna presentera både text och bild i samverkan. Då tycker jag Pretzi (bildspel på nätet) eller Google docs är bättre eftersom de där kan göra kompletta dokument eller bildspel med layout. Gäller det att presentera foto är de redan så hemma i Facebook, eller Bilddagboken att de lättare använder det de redan kan. Vill man ha kritik på sina foto är fotosidan.se ett annat bra ställe. Alltså tror jag inte Flickr eller PicMe kommer att regera vad gäller foto och dagens gymnasieungdomar.

Google Docs och parallellism

Snabb summering av Google Docs

Har testat filer i Ms-Officeformat samt OpenOffice-format.

Fördelar

Man kommer åt alla dokument så fort man kommer åt Internet.

Man kan dela dokumenten med andra och lätt bidra med sina delar när man jobbar ihop.

Perfekt när elever ska komma åt samma dokument och redigera, t.ex. vid gemensamt projektarbete. Fast å andra sidan har de samma möjlighet i skolans mailsystem.

Svagheter

Har inte alls lika många funktioner som de skarpa programmen, dvs begränsar layout och funktioner.

OpenOffice presentationsformat ODP går inte att öppna eller jobba med i Google Docs.

Upplevde lite strul med Klippa-klistra från dator

Jag tror absolut att webbaserade program kommer att ha stor framgång i morgon. Har t.ex testat Pixlr som är ett program som liknar Photoshop, dvs bildbehandling och Prezi som är ett presentationsprogram på nätet. Båda dessa liknar Google Docs därför att deras funktioner är begränsade jämfört med lokala datorprogram.

Allt efter som vi får snabbare, säkrare uppkoppling till nätet och om vi har turen att slippa hackerangrepp kommer detta med webbprogram på servrar att bli allt större. Men jag tror i dagsläget inte det kommer att slå ut de lokala programmen när man arbetar professionellt t.ex med bildbehandling, reklambyrå, osv. Gissningsvis kommer man att jobba allt mera parallellt. Både i den lokala datorn och på nätet, allt beroende på vad man gör, vem man jobbar med, osv.

Eller vad tror du?

Gokväll på er alla!

/Anders

Sista sucken?

Min mormor ska fylla 95 nästa torsdag. Jag är så imponerad av denna kvinna som fortfarande är så klar i huvudet och har betytt så mycket för mig och oss alla. Men hon blir allt mattare. Pratade med henne i telefon för några dagar sedan och hon hör knappt vad man säger längre. Hennes sjukdom börjar göra sig gällande och det kanske inte är så lång tid kvar. Jag kommer att sakna min älskade mormor när hon väl kastat in handduken!

Däremot tror jag inte jag kommer att sakna RSS-läsare. På kursen jag försöker hinna att läsa handlar det just nu om RSS-flöden. Att ha ytterligare en brevlåda att öppna och försöka hålla koll på känns inte så angeläget för mig. Redan idag får jag ett antal mail både i min privata e-postlåda och jobbets. Där ramlar det in allt från 2-10 mail varje dag på sådant jag prenumererat på att få veta mer om. Likadant har jag knutit nyheter på min Facebooksida till mail som ramlar in i min mailbox. Skulle möjligen vara om jag tvingade ut eleverna på varsin blogg där de skrev in sina arbeten. Då kunde jag få mail direkt när någon skrivit på sin blogg. Men det får jag ju idag också när de mailar in sina dokument. Frågan är vad det tillför?

Jag har alldeles för lätt för att hitta en massa intressant överallt (och i synnerhet på nätet). Att då ha ytterligare en läsare att kolla blir bara för mycket. Information Overload! Ska jag må bra måste jag istället hela tiden se till att sortera bort och prioritera. Säga NEJ (vet knappt hur man stavar det ordet)!

Jag trivs i sommarstugan på Sturkö. När jag väl är där slipper jag en hel del "måsten" och krav. Kan koppla av utan att behöva bry mig om det ena eller andra. Skulle tro att det i vår moderna IT-ålder kommer att finnas behov av retreat, kloster, meditation, avkoppling, ovs. IT-ålderns infödingar kommer garanterat också att behöva professionell rådgivning i hur man filtrerar, väljer bort, säger nej, och ser till att tillvaron blir dräglig och harmonisk.

Eller vad tror du?

Solo, en utmaning?

Jo så är det faktiskt. Nu menar jag inte att vara singel, eller att sitta ensam och slölyssna på OS, utan att försöka ta till sig Biggs Solo-taxonomi. Det låter självklart när man ser de tre vinklarna på inlärning.
1. Att bara dela in eleverna i bra eller dåliga. Att bedöma dem efter vad de är. Visst gläds man över att vissa elever har så lätt att lära och når bra resultat. Och det känns ibland som om det inte finns något hopp för de svagare.
2. Att försöka bli en engagerad och pedagogisk lärare i motsats till ostrukturerad och oengagerad. Att bedöma undervisningens kvalité beroende på hurdan läraren är.
3. Den högsta nivån där man fokuserar på vad eleverna gör, och att de lär sig rätt saker. Att vara noggrann med att se till att examination mäter det man avser att eleverna ska lära sig. Så inte elever med bra studieteknik memorerar fakta bara för provet.

Gud: hjälp mig att utveckla min förmåga åt detta håll. Att lära mig ställa de rätta frågorna. Att ge eleverna bra uppgifter som får dem att utveckla sitt tänkande och skapa användbara kunskaper. Uppgifter och inlärningsstrukturer som genererar bra inlärningssituationer. Där de dessutom får känna kraften av inlärning tillsammans, inte bara på egen hand.

Kollektiv resa i kylans tecken

Jo, det var ju det där med snön. Varje dag fylls den på bit för bit. Ju mer den packas desto mera is och modd där jag försöker cykla i samhället. Hjulen sladdar till och jag får hjärtat i halsgropen när jag hör en bil komma emot mig. Men det lyckades denna gången också. Börjar jag tröttna på den, eller är det fortfarande en härlig känsla med allt det vita där ute?

Lite som i Moskva. Först undrade jag varför det stod gummor och hackade is vid nästan varenda busshållplatserna där. Sen förstod jag att med en så lång vinter packas snön till hal is. Och snön under en hel Moskvavinter bygger många decimeter is. Då är den enda lösningen att hacka bort den. Vi är så ovana vid detta här i vårt land, för hur ofta har vi minus och snö en så lång period?

Måste ändå tycka att snön är vänlig och mjuk. Trots att den orsakade ett besök på akuten i tisdags. Jo, det var friluftsdag på skolan och vi åkte till skidbacken i Hestra. De flesta susade snabbt iväg i backen och jag hade lovat finnas med bland nybörjarna. Lite seg start för en tjej som fick fel storlek på pjäxorna. Vi tryckte in oss i skidboden och lyckades få ett par som passade bättre. Och sen ut och se om det gick att styra och bromsa. Jodå. Den lättaste barnbacken var snart passerad och så dags för backe två. Gick bra i början men så tog gravitationen överhand och plötsligt gick det för fort. Och vad gör man när inte har kontakt med skidorna och inser att det står människor rakt fram. Jo, hon ramlade förstås, men med en arm under sig i fel vinkel.

Vi åkte till akuten i Växjö. Väntan förstås. Och sen kom en ung AT-läkare som försiktigt kände på hennes arm. Skulle vi röntga hela henne kanske? Efter rådgivning och lite hårdare klämmande av en rutinerad läkare begränsades det till axeln. Och mera väntan. Tre timmar senare fick vi glädjande reda på att det inte var något brutet. Bara mjukdelsskador.

Idag hjälpte snön mig med exotiska kontakter. Tänkte ta mig ner till sommartorpen för att kunna koppla av ordentligt i helgen. Bilen, frugan och svärmor for på annat håll, så den enda chansen att komma dit var att åka kollektivt. Efter en timmas planerande hittade jag den enda möjliga kombinationen av färdmedel. Vid normala förhållanden skulle det gått perfekt med byte i Ronneby och Karlskrona. Men så nonchalerade jag resans svagaste länk. Den andra delresan skulle gå via tåg...

Tack vare att tåget blev inställt fick jag stå och frysa i 25 minuter vid Ronneby station. Små hurtiga utrop i högtalarna värmde inte mycket. Plötsligt hör jag samtal på andra språk än svenska. Det låter bekant. Pakistan, eller Sri Lanka? Hello friend, we are from India. Och varför hamnar ni här i snöyran då? Aha, utbytesstudenter på Ronneby Högskola förstås. Software Engineering. Aha, då var det IT-snack igen. Och jag öppnar dörrarna direkt. Hur ser arbetsmarknaden ut här i Sverige? Halade upp en Computer Sweden ur ryggan och snart satt vi och översatte jobb till engelska.

Självkart missade jag bussen till Sturkö. Jämjöbussen stannar vid avfartsvägen och sen är det bara en mil att gå. I snöyran. I mörkret. Och nu börjar det blåsa och snöa allt mer. Tack älskade Lisbeth och Karl-Göran! För att ni kunde ställa upp och hämta mig. Snön skapar både värme, gemenskap och internationella kontakter! Jag älskar snön!

Slutet?

Ikväll ligger Bella, vår Golden Retriever, så stilla och flåsar tungt i finsoffan. Hon har varit dålig i mer än en vecka nu och vi har nästan inte fått i henne någon mat alls. Vi tycker så mycket om henne att hon också förtjänar en digital tanke. Det känns nästan som om det är sista natten för henne. Så här rofyllt ser det ut, söndagskvällen den 24 januari 2010. Sov gott lilla gumman!

Borde, borde inte...

Inte känns det så bra när jag bläddrar i kurshandboken och ser att jag verkligen inte håller tempot. Borde blogga varje vecka. Borde skrivit andra inlämninguppgiften. Borde hunnit längre i kursen. Borde, detta ord har drivit på mig i över 50 år, och fortfarande har det stark påverkan. Men emellanåt behöver jag lägga ordet "borde" åt sidan.

Igår träffade vi goda vänner där hon under det senaste året kämpar en hård kamp mot cancer. Det står än så länge oavgjort i matchen, men vi håller förstås alla tummar och ber alla böner för att hon ska vinna! Senaste veckan har vi dessutom försökt får vår gamla Golden Retriever att äta. Hon är snart 13 år och lever just nu på övertid.

Förutom att träffa våra vänner igår fick jag vara med om en höjdpunkt i denna IKT-kurs. Försöker se en del av föreläsningarna i kursen och hamnade igår framför Sir Ken Robinson. Tänkte först att det inte skulle ge något eftersom han skulle summera en konferens de varit på och där var ju inte jag. Redan efter den första minuten kunde jag inte hålla emot längre. Fick förmånen att släppa fram ett befriande skratt, och sedan fick jag faktiskt med mig min fru Anna och vi delade hörlurar och njöt. Tack Ken för en underhållande stund om hur skolan dödar kreativiteten.

Slutsats: ordet "borde" får inte ta död på kreativiteten. Jag hänger med i kursen så mycket jag har lust till. Skulle de slänga ut mig - so what? Och tack Spotify och The Solution för Pickin' Wild Mountain Berries för en underhållande stund. Förhoppningsvis ses vi igen!

Kram!