Kollektiv resa i kylans tecken

Jo, det var ju det där med snön. Varje dag fylls den på bit för bit. Ju mer den packas desto mera is och modd där jag försöker cykla i samhället. Hjulen sladdar till och jag får hjärtat i halsgropen när jag hör en bil komma emot mig. Men det lyckades denna gången också. Börjar jag tröttna på den, eller är det fortfarande en härlig känsla med allt det vita där ute?

Lite som i Moskva. Först undrade jag varför det stod gummor och hackade is vid nästan varenda busshållplatserna där. Sen förstod jag att med en så lång vinter packas snön till hal is. Och snön under en hel Moskvavinter bygger många decimeter is. Då är den enda lösningen att hacka bort den. Vi är så ovana vid detta här i vårt land, för hur ofta har vi minus och snö en så lång period?

Måste ändå tycka att snön är vänlig och mjuk. Trots att den orsakade ett besök på akuten i tisdags. Jo, det var friluftsdag på skolan och vi åkte till skidbacken i Hestra. De flesta susade snabbt iväg i backen och jag hade lovat finnas med bland nybörjarna. Lite seg start för en tjej som fick fel storlek på pjäxorna. Vi tryckte in oss i skidboden och lyckades få ett par som passade bättre. Och sen ut och se om det gick att styra och bromsa. Jodå. Den lättaste barnbacken var snart passerad och så dags för backe två. Gick bra i början men så tog gravitationen överhand och plötsligt gick det för fort. Och vad gör man när inte har kontakt med skidorna och inser att det står människor rakt fram. Jo, hon ramlade förstås, men med en arm under sig i fel vinkel.

Vi åkte till akuten i Växjö. Väntan förstås. Och sen kom en ung AT-läkare som försiktigt kände på hennes arm. Skulle vi röntga hela henne kanske? Efter rådgivning och lite hårdare klämmande av en rutinerad läkare begränsades det till axeln. Och mera väntan. Tre timmar senare fick vi glädjande reda på att det inte var något brutet. Bara mjukdelsskador.

Idag hjälpte snön mig med exotiska kontakter. Tänkte ta mig ner till sommartorpen för att kunna koppla av ordentligt i helgen. Bilen, frugan och svärmor for på annat håll, så den enda chansen att komma dit var att åka kollektivt. Efter en timmas planerande hittade jag den enda möjliga kombinationen av färdmedel. Vid normala förhållanden skulle det gått perfekt med byte i Ronneby och Karlskrona. Men så nonchalerade jag resans svagaste länk. Den andra delresan skulle gå via tåg...

Tack vare att tåget blev inställt fick jag stå och frysa i 25 minuter vid Ronneby station. Små hurtiga utrop i högtalarna värmde inte mycket. Plötsligt hör jag samtal på andra språk än svenska. Det låter bekant. Pakistan, eller Sri Lanka? Hello friend, we are from India. Och varför hamnar ni här i snöyran då? Aha, utbytesstudenter på Ronneby Högskola förstås. Software Engineering. Aha, då var det IT-snack igen. Och jag öppnar dörrarna direkt. Hur ser arbetsmarknaden ut här i Sverige? Halade upp en Computer Sweden ur ryggan och snart satt vi och översatte jobb till engelska.

Självkart missade jag bussen till Sturkö. Jämjöbussen stannar vid avfartsvägen och sen är det bara en mil att gå. I snöyran. I mörkret. Och nu börjar det blåsa och snöa allt mer. Tack älskade Lisbeth och Karl-Göran! För att ni kunde ställa upp och hämta mig. Snön skapar både värme, gemenskap och internationella kontakter! Jag älskar snön!